solu

Som jägare dödar man djur, det är ett fakta som man inte kan bort se ifrån.
Man försöker att göra det så skonsamt som det går att göra.
Dåligt skjutna skott som leder till stort lidande för djuren är inte min grej.

I mitt jobb som undersköterska ser man ofta lidande hos människor och många gånger så kan man inte göra så mycket för dem.
Visst finns det starka läkemedel och närhet som kan ge en viss lindring men allt kan vi inte göra.
Tror kanske därför att jag är så emot lidande för det tär på mig.

Läste i morse en insändare i dagen Piteå-Tidning som jag kände att den kan jag också stå för.
Den var skriven av Björn Mild och handlade om hyggesbränningar.

Att göra bränder är bra för miljön vet ju alla men han lade till djurens lidande.

Han tycker att bränderna ska göras då fåglarna har fått ur sina ungar ur bona istället för som nu bränna ihjäl dem.
Han liknade det med att om en kycklingsfarmare skulle bränna ner allt för en viss orsak så skulle denne bli anmäld för djurplågeri.

Visst har han rätt?

Jag högaktar alla som har en sund inställning till vår natur.
Det är ju denna natur som bidrar till att man bor här i skogslandet.

Som jägare så gläds jag att se nyfödda kalvar, tjäderhönan som går vaggande över en väg med kycklingarna i släptåg.

Inte för att jag så gärna vill skjuta dem utan för att det är så himla vackert och naturligt.

Att jaga för mig handlar om att få vara med hundarna i skogen, få känna adrenalinet i blodet och att bara få sitta på en stubbe i skogen och se allt det vackra.

Jag skjuter då och då något vilt har ingen fundering kring att döda.
För jag vet att dessa djur har fått leva det liv de är födda till att leva.
De har haft det bra, mer ekologiskt kan man aldrig få.

Jag var bara tvunget att få skriva av mig lite, denna insändare berörde mig starkt för jag såg inom mig hela förloppet runt hyggesbränningen.
Hur fåglarna försöker fly branden.